Lundagård

Lundagård är Lunds äldsta park och universitetets historiska kärna, men ursprungligen var Lundagård namnet på ärkebiskopens borg. Här sjungs våren in, här firas karnevalen vart fjärde år och här passerar dagligen många studenter, lundensare och turister.

Tillsammans med Universitetsplatsen, Tegnérsplatsen och Krafts torg utgör parken universitetets campus.

Utformning

Fortfarande finns, i det egentliga Lundagård söder om Lundagårdshuset, spår av Hårlemans anläggning från 1740-talet, som överlagrats av senare omgestaltningar. Mycket av anläggningen är skapad i slutet av 1800-talet, då också flertalet träd planterats. Universitetsplatsens fontän ritades av Helgo Zettervall och han var även inblandad i parkanläggningen som stod klar 1882.

Av den äldre botaniska trädgården finns några växter kvar, bland annat den gamla körsbärskornellen med sina gula blommor på bar kvist, en robinia och en tuja. Den stora boken flyttades hit omkring 1890 och den var då troligen redan 50 år gammal. Magnoliorna planterades strax innan första världskriget. Den södra magnoliagruppen har ersatts under 1960-talet och vårdas ömt av magnoliaorden.

I Lundagård finns många statyer och minnesmärken. Statyn av Esaias Tegnér (1782-1846), är skulpterad av C G Quarnström 1853 och var vid sin invigning den första offentliga statyn i Lund.

Växter och djur

Idag har Lundagård inte så mycket örter och buskar kvar, utan det är träden som ger området sin karaktär. De gamla lindarna och kastanjerna söder om Lundagårdshuset är ihåliga och ger goda förutsättningar för en mycket unik insektsfauna. Här finns till och med flera skalbaggar som normalt räknas som urskogsarter. Ihåligheterna uppskattas även av fåglar som kajor, starar och talgoxar. Har man tur kan man få se fladdermössen jaga bland kronorna i skymningen. Den mäktiga eken mellan universitetsplatsen och AF-borgen har övertagit rollen som ljusträd efter att den stora ljusalmen dog av almsjukan i slutet av 1990-talet.

De gamla magnoliorna framför universitetshuset är som vackrast i slutet av april då de översållas av sina stora blommor. Det är också vid denna tid som den stora boken får sina nya blad och står i ljusgrön skrud. Andra växter av intresse i området är bland annat ginkgo och idegran.

Konstverk

• Runkullen är en gåva av Föreningen för Skånes fornminnen till universitetets 200-årsjubileum 1866. De sex runstenarna kommer från olika platser i södra Skåne och har runtexter som vittnar om vikingar som dött på olika håll i Nordeuropa.
• Söder om universitetshuset står en byst av den kände zoologen Sven Nilsson (1787-1883) signerad John Börjesson 1902.
• Det är också John Börjesson som skulpterat tonsättaren Otto Lindblad (1809-1864) 1908.
• Bysten som föreställer Kilian Stobaeus d.ä. (1690-1742, professor i naturfilosofi, experimentalfysik och historia) står på norra sidan framför universitetshuset och är gjord av Walter Runeberg 1906.
• I sydvästra delen av universitetsplatsen hittar man bysten av Anders Jahan Retzius (1742-1821 professor i ekonomi, naturalhistoria och kemi), även den skulpterad av Walter Runeberg 1906.
• Bysten av Sven Lagerbring (1707-1787, professor i historia) står framför runstenarna och har A R von Stockenström som upphovsman 1907.
• Mannen som bryter sig ur klippan är en granitskulptur av Axel Ebbe 1918 och står nordöst om Lundagårdshuset.
• Öster om domkyrkan finns skulpturen Intigheten som restes av Uardaakademien 1984. Konstverket kan vara svårt att hitta, men en platta i stenläggningen utmärker platsen.
• Söder om domkyrkan står en staty av Henrik Schartau, uppförd 2004.

Kulturhistoria

Namnet Lundagård kommer från den anläggning som utgjorde Lundabiskopens säte i staden på medeltiden. Efter reformationen i början av 1500-talet residerade kungens befallningshavare i det då nybyggda "Lundagårdshuset". Detta hus överläts till Lunds Universitet som grundades 1666. Trädgården norr om Lundagårdshuset beskrivs vid denna tid som en "skön have" med gångar, träd och lusthus. Den är inhägnad med enrisgärden, planterad med fruktträd, vinbärs- och krusbärsbuskar och hyser "Twänne tämmeligen stora fiskdammar, dock ingen fisk uti..."

På 1730-talet ville man skapa ett ridhus för studerande adliga ynglingar, vilket gav upphov till en parkplan för hela området norr och söder om Lundagårdshuset. Uppdraget gavs till Carl Hårleman som just hade ritat en liknande anläggning i Uppsala. År 1744 inhägnades Lundagård med en mur till skydd mot tjuvar och lösgående djur. Två år senare påbörjades arbetet med att anlägga parken och 1749 var både Hårleman och Linné i Lund och kunde beskåda anläggningen. Linné beskriver den som "oförlikligt präktig med de många slags trän han war prydd: utan det att han var omgifwen med en fast mur och stängd med tre wackra järnportar". De unga träden hade i många fall hämtats från trakten och grästorv från fäladsmarker kring Lund bildade gröna mattor där varje träd var planterat i en prydlig rundel.

I början av 1800-talet skedde en drastisk beskärning av de uppväxande träden som alla sågades av på tre-fyra meters höjd för att som man sa "befordra trädens växtlighet och lummighet". Åtgärden väckte starka känslor bland studenterna som högljutt protesterade. Även murens fortbestånd ifrågasattes eftersom den var i dålig kondition. Vid mitten av 1800-talet revs den och platsen fick dagens öppna karaktär.

På 1920-talet plomberades de svårast skadade träden med betong. För att minska konflikten och störningen från den allt intensivare trafiken på 1960-talet föreslog professor Per Friberg i en utredning att ett sammanhängande grönstråk skulle skapas från Domkyrkan till de nya universitetsinstitutionerna i norr. Som ett resultat av detta stängdes bland annat Sandgatan av för biltrafik. I östra delen av parken ligger Tegnérsplatsen intill Akademiska föreningen och Kulturen och i sydöstra delen ligger Krafts torg intill Historiska museet och Domkyrkans absid. Hela området är idag byggnadsminne.