Litteralunds skrivartävling

Juryns omdöme:
En imponerande textkonstruktion som drabbar läsaren med sitt dubbla tilltal. Barnet blir en levande berättare som med sin oskyldiga blick får oss att se verkligheten tydligare och ifrågasätta censuren i fyrtiotalets krigsitalien.

Titel: Florens, 25:e Juli 1940

Kära Caterina (Cate),
Hur mår du? Hälsa din mor och din bror, Matteo. Jag hoppas att ni ska ha det bra. Det är så tråkigt här att jag till och med saknar skolan, trots att vi får mycket mer läxor nu när jag började i klass fem innan skolan stängdes ner. Anna från andra sidan gatan, du minns väl henne? Hon sa att det nu är en farbror som heter Censor som läser allas brev och stryker över om man säger någonting dåligt eller farligt (snälla herr Censor, låt vara det här brevet för jag menar inget farligt, det förstår du nog när du har läst allt. Jag begriper faktiskt inte hur ord i människors brev kan vara farligare än bomber och gevär. Det är dem som man borde ta bort.)

Änkan som ni bodde bredvid gav mig den här adressen (kära herr Censor, jag kommer inte skriva hennes namn, för jag vet att hon inte vill bli hittad av nazifacisterna. Hon säger att om det händer så får vi aldrig se henne igen.) Jag hoppas att det här verkligen är din adress och att det här brevet kommer fram! Mor har gett mig det här fina brevpappret så att jag kan skriva till dig. Hon sa att det bara har gått en månad sedan ni for ut på landet, men det tror jag inte på. För mig känns det som sex månader om inte mer. Dante och Emilia och deras mor har också flyttat till landet som er, mor säger att de evakuerade. Ni kanske bor grannar nu. Då kan Matteo leka med Dante och du med Emilia.

Jag skriver från källaren, du vet där vi förvarade mjöl och potatissäckarna. Allt det där tog slut för länge sedan. Nu kommer familjen Fabbri, Gori och paret Conti hit när larmet för flygplan går på. Larmet ringer allt oftare sedan vi gick med i kriget för en månad sedan. Mor la brevpappret och en penna i en låda här nere så att jag har någonting att göra under de nätterna som vi måste tillbringa här. Jag tror att jag kanske ska hitta på en saga att skriva ner. Innan var jag bara rädd för bomberna, men då hade vi fortfarande mat kvar… Ingen vet hur många timmar eller dagar som vi måste vara här nere utan varken mat eller vatten. Det gör mig också rädd. Men mor berättade om Turin, där människor har det ännu sämre än oss. Där ute på landet är det säkert mycket bättre. Jag ville också veta om ni har mat där hos dig. Mor fick tag i socker förra veckan så nu kan jag få en sked av det ibland när flygplanen försvinner ur sikte. När kriget är över och du kan komma tillbaka från landet så kan vi bjuda er på lite socker om vi har kvar.

Det är inte det enda som har ändrats sedan dess. En lastbil från armén kom till torget och alla behövde komma ut och lyssna. Mor sa först att jag var för liten, då tog soldaten fram sitt gevär och sa att jag måste. Soldaterna pratade om flygplanen som släppte bomberna och sa att vi måste göra hela Florens osynlig. Jag förstår inte hur det ska gå till, för i skolan sa magistern att Florens är mer än 100 kvadratkilometer stor. Jag tror att det är väldigt stort. Jag vet inte om du minns, men förut behövde vi bara hålla oss inomhus från klockan 9 på kvällen till 8 på morgonen dagen efter. Nu har det blivit ännu värre. Alla måste vara inomhus när hon slår fem på eftermiddagen, det är som att spendera halva dagen inlåst hemma. Sedan dess att soldaterna kom måste vi täcka fönstren varje natt och ingen får gå ut. Mor säger att det är för att flygplanen inte kan se ljusen från staden. Men jag avskyr det. Direkt när hon slår åtta beger sig mor till fabriken, hon kommer bara tillbaka precis innan alla måste vara inne. Jag är alltid rädd att hon inte ska hinna i tid och bli tagen av soldaterna.

Dante och Emilias farfar, han som äger lokalen bredvid kyrkan, började sätta på en radio från London och människor brukade komma hem till honom på natten för att lyssna. Han sa att det var det enda sättet att veta vad som hände på riktigt. Jag förstår inte, för den italienska armén brukar komma och ge oss uppdateringar om kriget när det händer någonting. Men för typ en vecka sedan tog soldaterna honom och förde bort honom framför alla. De sa att han spridit falska nyheter och att han var en bedragare. De tog allting från hans hem och hans lokal. Ingen har sett honom sedan dess och mor säger att han aldrig kommer tillbaka. Jag förstår inte hur det kan vara ett lämpligt straff för att ha lyssnat på radion. Snälla Caterina berätta inte för Emilia och Dante om deras farfar. (Herr Censor, jag ber så mycket om ursäkt för det jag nyss skrev. Jag vet att du förmodligen kommer att radera allt, men det soldaterna gjorde är ingen hemlighet och jag berättar bara vad jag såg.)

När vi får vara ute, längtar jag till att se mor igen. Och hela tiden som vi är tillsammans i mörkret vill jag bara gå ut till ljuset och den friska luften. Jag vet inte om du kan förstå. Jag hoppas att det kommer mindre flygplan hos dig. Här är de verkligen många. Mor har börjat säga att jag måste gå och lägga mig med alla kläderna på och skorna bredvid sängen så att vi snabbt kan springa till källaren. Hon säger att det är bra att vi gömmer oss från flygplanen och att vi är beredda på allting, att det är tryggare. Men jag känner mig mer utsatt än förut. Och hotet för bomberna känns ännu närmare. Jag hoppas att du och Matteo inte är uttråkade som jag. Jag saknar er och längtar tills kriget är slut och allt blir bra igen.

Vänliga hälsningar, din vän, Elisabetta (Betta)

P.S. Till herr Censor: det måste vara väldigt tråkigt att läsa allas brev. Men är det någon som skriver brev till er då? Varför gör ni då det här som yrke, jag förstår ju så klart att ni behöver pengarna. Men mor säger att om man gör ett jobb som man tror verkligen kan göra skillnad i världen så är det som att alltid ha semester. Men tror ni verkligen på det här? Att det är så viktigt att försvara människor från sina egna tankar istället för kriget?

Juryns omdöme:
Revolutionen visar att en persons frihet kan vara någon annans förtryck. Med en nyskapande komposition och intressant filosofisk grund väcker berättelsen tankar. Dessutom med ett slut som tar en risk.

Titel: Revolutionen

Ett avfyrat skott från ett gammalt gevär om den tidiga morgonkvisten initierade det 30onde året av revolutionen. Den första kulan missade sitt mål, likt den gjort förra året, och alla år innan - och förmodligen skulle även den sista göra det, precis som sina föregångare. Innanför muren som utgjordes av motståndsrörelsen befann sig regimen. Befästningens innergård var en simpel värld, en enkel stad. Barnen lekte ensamma i trädgården, de äldre vandrade gatorna oskyddade om kvällarna. Tonåringarna var aldrig ute: de var regimens framtid och skulle bete sig följaktligen. Bland dem fanns en ung kvinna som hyllades av regimen. Hon sades ha talets gåva och skriftens hand. Det fanns ingen människa i staden som inte respekterade hennes ord. Vissa påstod att hon skulle kunna övertala en stark man att ta självmord. Idag gick hon med tappra ste mot stadens mur, och hon gick i tystnad. Skotten som avfyrades omkring henne hade ingen passande effekt på kvinnan. Hon hade ett välvårdat utseende och bar rena kläder. Ingen hade kunnat gissa att hon fötts ur en revolution. När hon nådde den stora porten hindrades hon av motståndsmännen.
- Varför önskar kvinnan passera?
Hon svarade kvickt, utan att vackla på rösten.
- Jag har skickats av regimen för att tala med er.
- Om vad?
- Om att upphöra revolutionen. Utan gensvar skyfflades hon genom porten och fördes genom långa tunnlar, dit ljuset knappt nådde.
- Vi skall föra dig till vår talesperson. Hon skall säga dig ett och annat.
Hon ställdes ansikte mot ansikte med en annan kvinna i hennes egen ålder. Denne hade ett slitet utseende och bar smutsiga kläder, men var lika stabil i rösten som hon själv. Revolutionens kvinna tog först till tal.

- Vilka tomma ord tror du skall kunna ta slut på vår revolution?
Regimens kvinna svarade snärt.
- Säg mig. Varför önskar ni ha en revolution?
- För att bli fria förstås. Regimen kontrollerar sitt folk.
- Och är ni fria här?
- Givetvis. Vi är utanför murarna.
- Ni lever i trånga tunnlar. Era män dör kors och tvärs. Är ni verkligen friare i kistor än innanför våra murar?
- På vilket sätt är ni fria? Ni är likt råttor i burar. Vi är gjorda för att springa på fält, och ni sitter inlåsta i små hus.
- Ni springer inte mer än vi gör.
Denna replik ledde till tystnad mellan de två kvinnorna. De såg inte alltför olika ut. Om det inte vore för deras kläder hade man vid ytlig överblick kunnat blanda ihop de två. Regimens kvinna språkade nu med ytterligare självförtroende i rösten.
- Ni säger att ni vill vara fria. Men vet ni ens vad frihet är? Vi må inte få välja hur vi spenderar våra dagar, men vi går på säkra gator om nätterna. Vi må inte få äga något, men vi blir heller aldrig bestulna. Är vi inte friare än ni, om vi får vandra fritt, om än inte tänka fritt?
- Du säger att du får vandra fritt, om än inte tänka fritt. Men får du tala fritt?
- Givetvis. Jag tillåts publicera böcker varje månad.
- Gör dessa någon skillnad?
- De gör all skillnad. Folket lyder mig som får. Jag hade kunnat få dem att slå ner hela er revolution. Jag hade kunnat få dem att gå med i den. Jag kan få dem att göra vad jag vill med mina ord.
- Vem är det som skriver denna bok?
- Jag själv, förstås.
- Och vem är det som bestämmer vad du skall skriva?
Återigen föll en tystnad över de två. De verkade bli mer och mer lika desto längre de konverserade. Promenaden genom tunneln hade smutsat ner den första kvinnans kläder. Orden som uttalats hade gjort den andra kvinnans drag stela. De började nu bli blott två kvinnor som stod bredvid varann. När regimens kvinna talade igen vacklade hennes röst för första gången.
- Vad är poängen med något då? Varför jaga frihet om ingen av oss är fri ändå?
- För att du kan göra dem fria. Vi behöver ingen revolution. Vi behöver bara bli av med regimen.

Nästa dag meddelades det att kvinnans bok hade kommit ut på marknaden. Folket köade längs alla gator för att läsa de visa orden. Efterhand som människorna kom åt boken började gatorna bli tomma. I takt med det började muren rivas. Regimen föll samma dag som gevären lades ner. Husen blev obebodda, likväl som tunnlarna i muren. Vissa tog sin flykt till skogen, vissa vandrade bort mot stranden. Deras dagar började gå åt till att jaga, deras nätter till att elda. Efter den dagen uppfanns inga fler vaccin som folk kunde vägra ta. Efter den dagen ställdes inga fler frågor. Men ingen gav heller några svar. Anser jag att det var värt det? Det kan jag inte säga. Men människan var i alla fall fri. Åtminstone tills björnen kom och slukade den.

Juryns omdöme:
Med känsla för både text och den natur som skildras låter författaren oss följa med på en resa mellan hav och klippor, dag och natt, ljus och mörker. Ett sinnligt porträtt av frihet och vad det innebär att inte känna sig fri. En trollbindande text som vänder uppochner på verkligheten. Inte som en stillsam antydan, utan med samma brutala och obehagliga kraft som i Stranger Things, där det välkända och rofyllda förvandlas till något mörkt, hotfullt och djupt störande.

Titel: Klippan och skuggan

Här sitter jag. På en klippa vid en strand och tittar ut över havet. Det enda som hörs är havet och några måsar. Det luktar tång och alger. Jag ser havet som glittrar i solen, och hur fåglarna dyker i vattnet för att hitta fisk. Det är en fin dag med knappt några moln på himmelen. Bakom mig finns en vacker skog med höga tallar, och en stig som leder till ett litet ställe där det växer smultron. Där luktar det mossa och luften är frisk. Smultronen smakar sött men är också lite syrliga. I skogen hörs en hackspett som hackar på ett träd och en ugglas hoande, som gömmer sig bland tallarna. Fortsätter man på stigen kommer man ut ur skogen och fram till en äng. Stigen fortsätter genom ängen. På ängen växer blommor i alla färger och fjärilar flyger runt. Man kan höra bins surrande, och vinden som lätt blåser i tallarna. När man har gått igenom ängen så fortsätter stigen till en stor grön kohage där gräset är grönt, och korna ligger och betar i skuggan under några träd. Här luktar det sommar och gräs. Man kan höra kornas råmande lite då och då. Solen skiner.

Jag öppnar ögonen och jag känner hård mark under fötterna. Det är beckmörkt överallt. Antagligen är det natt. Det är ovanligt tyst här. Läskigt tyst. När mina ögon vant sig vid mörkret verkar det som om jag står på en klippa. Inte en sådan klippa med havsutsikt, utan en klippa som har vassa stalagmiter på sig. Stalagmiter finns bara i grottor, så det är lite skumt. Jag blickar ut över landskapet och jag ser inget annat än ödemark och få vissna träd. Hela platsen är fortfarande dödstyst. Det far en rysning genom mig. I ögonvrån ser jag plötsligt en skugga, men när jag vänder mig om så är den borta. Luften är tjock och det luktar unket här. Inget rör sig utom jag och den där skuggan. Jag kan inte ropa på hjälp. Det är som om jag plötsligt blivit stum. Himlen liknar en stor svart vägg. Någonstans lyser ett svagt rött ljus. Det är ljuset som gör att jag ser något överhuvudtaget eftersom det inte finns några stjärnor och ingen måne. Jag tror inte ens att det någonsin blir dag här. Vinden dånar mot klippans kant. Nu står skuggan mitt framför mig och tittar på mig med lysande ögon.