Litteralunds skrivartävling

"Kniven"

Luften på vinden är tjock och soldammig. Trots att jag har bott i det här huset i hela mitt liv har jag aldrig varit häruppe förr. Ärligt talat har jag inte har vågat. Vårt hus är stort och gammalt, mer än hundra år, och varken utifrån eller inifrån går det att se hur de tänkte när det byggdes. Ett riktigt kråkslott, säger mamma. Många av möblerna har hängt med sedan gammelmormor var liten. Precis som jag och mamma och mormor, växte hon upp i det här huset. Och pre-cis som jag gör, hette hon Ester.

I morse bestämde jag mig för att gå hit upp och utforska idag. Mamma och pappa är iväg och ska inte vara hemma förrän vid midnatt.

Jag ser mig omkring. Mitt i rummet står en röd, sliten soffa med två bleka kuddar i. De ser liksom vissna ut. Längst väggarna står bokhyllor med alla möjliga saker i. Det luktar strävt och gammalt. Golvet knarrar under fötterna när jag går runt. Jag pillar med min långa röda fläta medan jag kikar på allt. Utan att tänka på det drar jag fingret längst det lena träet så det blir ett djupt spår i dammet. Här finns så många gamla grejor, böcker och inramade fotografier. Jag torkar av en bild på min gammelmormor och gam-melmorfar. I gammelmorfars knä sitter min mormor som bara är något år gammal.

Jag får syn på ett album som är klätt i mörkröd sammet, öppnar det och bläddrar bland de svartvita fotona. De verkar vara från när gammelmormor var liten. Jag känner igen henne från en bild nere på pianot. Här står hon bredvid en annan flicka som ser ut att vara bara något år yngre än hon själv. De ler mot kameran. Kan det vara hennes syster, Augusta? Jag stirrar på bilden. Jag har aldrig vågat tro på his-torierna om henne. Att hon blev galen och mördade sin allra bästa vän, utan att någon visste varför. En dag stack hon bara en kniv i hjärtat på henne. Efter det sade hon aldrig ett ord mer i hela sitt liv, så hon blev inlagd på St Lars. Mamma har berättat att gam-melmormor var så rädd att galenskapen skulle vara ärftlig att hon egentligen inte tänkt skaffa barn. Men när hon träffade min gammelmorfar lyckades han övertala henne. Därför fick de sitt enda barn, min mormor, när de var nästan fyrtiofem.

Någonting glimmar till i solskenet och min blick dras längre bort. Där ligger en gammal kökskniv med ett hack i det gröna träskaftet. Av någon anledning vill jag ta upp den och känna på den rostiga ytan. Jag läg-ger handen på skaftet. I samma sekund kommer en stor, kall vind mot mig och jag kan inte andas. När jag blundar försvinner känslan hastigt.

Jag öppnar ögonen. Nu är jag helt plötsligt nere i köket. Jag försöker tänka efter, gick jag ner hit utan att jag märkte det? Somnade jag? Jag kollar runt i rummet och upptäcker att det inte ser ut som vanligt. Skåpen på väggarna är ljusgröna istället för blågråa som de egentligen är, kylskåpet ser jättekonstigt ut och till och med golvet är annorlunda. Det är först nu jag ser tjejen som står vid köksbänken. Jag hoppar till och råkar välta en liten vas med rosa blommor i. Tjejen reagerar inte ens på ljudet när glaset far ner och splittras mot det rutiga stengolvet, hon står fort-farande och hackar. Hur kan hon inte lägga märke till mig om jag kan flytta på saker? Jag smyger över till andra sidan rummet i hopp om att se hennes ansikte, men istället dras min uppmärksamhet till vad hon håller i. Kniven med det gröna hackade skaftet! Jag tittar ner på min egen hand, jag håller fortfarande i den. Jag fattar inte vad som händer, hur kan vi båda hålla i samma kniv samtidigt?

Hon verkar inte se mig. Hennes djupblå blick är fokuserad på löken. En lock av det långa, ljusbruna håret, har fallit ner framför det smala ansiktet och hon försöker blåsa undan den. Någonting med hen-nes utseende är väldigt bekant. Plötsligt kommer jag på vad det är. Det är ju hon! Augusta!

Jag får syn på en annan tjej som kikar in genom den öppna dörren från hallen och fnissar tyst. Augusta som står med ryggen mot henne, märker inte att hon smyger sig fram till henne.

”Bö!” skrattar tjejen och sticker fingrarna i sidorna på kompisen.

Augusta skriker, rycker till och vänder sig om i sam-ma rörelse. De två flickorna skrattar till, men så ger kompisen ifrån sig ett underligt ljud. Hon ser förvå-nad ut när hon tittar mellan Augusta och kniven som plötsligt sitter instucken under hennes bröstben. Och med ens inser Augusta vad hon råkat göra. Ångesten fyller hennes ansikte när hon griper tag i kompisen. ”Nej!” ropar hon. ”Märta, förlåt! Förlåt!” Hon börjar gråta hysteriskt.

I chocken tappar jag kniven. Då kommer kylan tillbaka och jag blundar hårt. När jag öppnar ögonen igen är jag tillbaka på vinden.

Var det alltså så det gått till? Hon var inte galen. Det var bara en olyckshändelse som hade kunnat hända vem som helst.

Jag måste berätta för mamma och mormor. Jag tar upp telefonen, men hejdar mig. Vad skulle det spela för roll nu? Det skulle inte ändra någonting.

Jag vänder mig om och ser på kniven. Så nickar jag och lägger handen på skaftet igen.

Återigen står jag i köket. Det luktar lök. Augusta står vid skärbrädan. Dörren ut till hallen gläntar. Jag får en idé. Snabbt skyndar jag mig bort och stänger den. Den knarrar inte som den brukar. Jag ser mig om-kring och får syn på en skål i metall. Jag ställer den precis framför dörren.

Genom fönstret ser jag Märta komma, men Augusta verkar inte lägga märke till hennes fotsteg. Spänt tittar jag mot dörren. Plötsligt öppnas den och skålen skrapar mot stengolvet med ett skärande ljud. Augusta vänder sig om och ser på sin kompis.

”Som du larmar!” skrattar hon.

”Typiskt också, jag som tänkte smyga på dig och skrämma dig!”

Nöjd lägger jag ifrån mig kniven och ett par sekunder senare står jag ännu en gång på vinden. Det lyckades. Augusta hade aldrig ihjäl sin bästa vän.

Jag önskar att gammelmormor hade kunnat få veta det. Jag tittar bort mot familjefotografiet på hyllan. Men gammelmormor ser mycket yngre ut nu. Och istället för bara mormor är där två barn till. Re-flexmässigt tar jag efter min fläta som alltid när jag funderar. Men den är inte där. Just då hör jag en röst från nedervåningen:

”Kajsa, mat! Kom ner från vinden nu!”

Jag ser mig omkring. Kajsa? Finns det någon annan här uppe? Nej, det verkar inte så. Jag går mot trap-pan. När jag får syn på spegeln i hörnet skriker jag nästan. Hon som tittar tillbaka på mig har kort blont hår och blåa ögon. Inte långt rött hår och bruna ögon. Det där är ju inte jag. Jag är inte jag.

"Att vara eller icke vara"

Hon kunde svära på att hon kände att någonting var fel redan innan hon slog upp ögonen. Det var onaturligt kallt och underlaget kändes inte alls som hennes sköna, mjuka säng. Motvilligt slog hon upp ögonen för att i nästan samma ögonblick spärra upp dem. Hon låg på marken, på vad som verkade vara ett tjockt lager med snö. På vad som verkade vara en begravningsplats. Med en skarp utandning vände hon sig till närmaste gravsten och försökte till skenet av månen läsa vad som stod.

Kimia Kalantari, född 27 september 2008, död 20 februari 2032.

Plötsligt kändes det som om att huvudet skulle spricka och det susade i öronen. Kimia lyfte upp en darrande hand för att lägga den över sina sömn-druckna ögon i ett patetiskt försök att fly från verk-ligheten. Eller? Det kunde inte vara verklighet. Hon kunde inte vara död. Hur skulle hon kunna vara det? Året var 2023, inte 2032. Det kanske var en dröm? Men innerst inne visste hon att det inte var en dröm. Hon visste hur drömmar kändes och det var inte så här. Men om det inte var en dröm, hur skulle hon då i hela fridens namn förklara det här?

Det enda positiva var att hon i alla fall kände igen sig. Om hon inte tog miste hade hon varit på en kompis mormors begravning här. Kimia reste sig på ostadiga ben och vinglade i väg i riktning mot vad hon hoppades fortfarande var hennes hem. Hon kunde inte ha haft mer fel. I den nya världen fanns det inte plats för sådana som hon.

Hon hann ända fram till Stora torget innan någonting konstigt inträffade. Det var nästan så att hon kunde inbilla sig att ingenting var fel. Men såklart hade hon inte sådan tur. Hon stannade ett par steg bakom den skrikande folkmassan, med hopp om att inte dra uppmärksamhet till sig. Det var inte direkt så att hon var kort, hon var faktiskt precis vid medellängd. Men just i den här stunden, då Kimia var tvungen att ställa sig på tå, kände hon sig väldigt kort. I det ögonblicket kom hon att i första gången i sitt 15-åriga liv önska att hon vore kortare så att hon kunde slippa se det som hon såg därnäst.

Det första hon såg var en kvinna, som var bakbunden och låg på knä på vad som såg ut som en provisorisk scen. Stackaren blödde från ett sår på tinningen och hennes skrämda blick vandrade över folkmassan utan att kunna fästa den någonstans. Det glänste av svett på hennes olivfärgade hud och det svarta håret hängde glanslöst i stripor runt hennes smala och tärda ansikte. Kimia försökte ignorera den växande känslan av obehag i mellangärdet och lyckades vända ansiktet mot mannen som stod ungefär en meter ifrån kvinnan. Han var en typisk svenne, med blont hår, som för tillfället var noggrant bakåtstruket med vax, och blåa ögon. Han var klädd i vad som såg ut att vara en soldatuniform och hade ett pistolhölster vid sidan. Kimia rynkade fundersamt pannan och svor tyst åt huvudvärken som återvände med full kraft. Varför var det en soldat där? Som var beväpnad? Sådant var det poliser som sysslade med i Sverige, inte…soldater. Hon försökte koncentrera sig på vad soldaten sade i stället för att fundera på frågor som hon ändå inte kunde få något svar på.

”…Enligt DNA-testet som gjordes på vår fånge här kommer hon från Pakistan. Hon verkar själv vara medveten om vår nations lagar och att sådana som hon inte får vara här. Men hon vägrar att avslöja vad hon gör här, trots våra ansträngningar att tort…jag menar övertala henne. Därför har det beslutats av vår högst ärade president att hennes dom är avrätt-ning, med omedelbar verkan. Det är ingen nyhet, eftersom vi alla vet att vi inte accepterar invand-rare i vårt land. De är emot allt som vi står för: Vår gemenskap, vår kultur, vårt språk och vår nation som de under många år försökte förstöra. Men tack och lov för vår högst ärade president har vi sedan han tog makten för 7 år sedan sällan haft problem med invandrare. Vi vill påminna er alla att de som på något sätt sympatiserar eller hjälper en utomstående har begått högförräderi och att straffet för detta är, utan något undantag, avrättning.” Kimia hörde lite resten av orden eftersom hon var inne i ett tillstånd av chock. En stund senare såg hon som genom ett töcken hur soldaten höjde högerarmen med pistolen stadigt riktad mot kvinnans huvud. Till kvinnans heder att säga darrade hon inte, bönade och bad inte, utan stod där på sina knän med högburet huvud och väntade på sin undergång. Det enda som avslöjade hennes rädsla var de nötbruna, flackande ögonen. Hon skrek inte ens när kulan genomborrade hennes huvud.

Kimia sprang. Hon sprang tills lungorna brast, tills hennes ben hotade med att gå av. Hon försökte fly från verkligheten, sina minnen, från självaste tiden. Till ingen nytta. Hur fort hon än sprang hann min-nena i kapp henne. Hur fort hon än sprang hann verkligheten i kapp henne. Hur fort hon än sprang hann tiden i kapp henne.

Till slut snubblade hon och skrapade upp sina knän på asfalten. Hon kände inte ens av smärtan. Fysisk smärta kunde vara så obetydlig ibland, jämfört med allt annat grymt som ödet hade att erbjuda. Hon pressade sina händer mot sitt bultande huvud och försökte hindra strömmen av minnen och tankar. Kimia knep ihop ögonen och bet ihop inför smärtan som kom över henne i smärtsamma vågor.

Lika plötsligt som den kom försvann smärtan. Kimia fortsatte blunda, ville fly från det hemska ett par sek-under till. När hon till slut öppnade ögonen flämtade hon till. Hon låg fortfarande på knä, men hon var… i sitt eget rum. Hon såg sig omkring och blinkade omtöcknat. Hennes ben kändes som gelé när hon reste sig upp och stapplade i väg i riktning mot sitt nattduksbord med siktet inställt på sin mobil. Kimia ville vara säker. Men jodå, datumet var 23 februari 2023.

Vad hade hänt med hennes land, landet där hon hade växt upp? Eller var det ens hennes land? Var hon också en invandrare? Var det därför hon var…död? Var hon ens det? Hade hon mist sitt liv för att hon var iranier? Eller skulle hon mista sitt liv?

Kimia såg ut över de allvarliga ansiktena i riksdagen och harklade sig tyst en sista gång innan hon satte i gång.

”Att vara eller icke vara. Hamlet hade sin egen defini-tion av det, och jag har min egen. Frågan betyder: Antingen finns man och folk ser en för den man är och respekterar dig. Eller så finns man inte, i alla fall inte i sina medmänniskors ögon. När man icke finns är man i ett tillstånd av ständig förvirring över varför just du har blivit visad till utanförskap. Man brottas med känslor som ilska och frustation över att folk dömer dig innan denne hunnit lära känna dig. De dömer dig för din hudfärg, din hårfärg, din bakgrund, din etnicitet, ditt språk, din kultur och till och med ditt land. Men varför? Varför visa ut människor till samhällets utkanter på grund av så obetydliga ting? Varför dela in människor i olika grupper baserad på någon vrickad ideologi? Människor som gör detta gräver sin egen grop, och därmed sin egen under-gång…” Och hon fortsatte och hoppades att det var en bra början till att få Sverige att förstå varför sådant som gemenskap var så viktigt. Hon hoppades att hon sida vid sida med sina medmänniskor skulle få se detta land blomstra under många år. För Kimia trodde på ödet, även om det var grymt.”

"Unusually unusual events"

The people of Pompeii were used to the unusual. In the year 79 A.D, the city had been one of the most spirited cities in the Roman Empire for more than a century. A coastal metropolis, always filled to the brim with foreigners and merchants. Therefore, the inhabitants of Pompeii were seldom startled. They took pride in being used to the unusual. Sadly, this would not save them from more unusually unusual events.

This “unusually unusual event” happened to be a late August afternoon. An afternoon that had started just as any other- with a rapid stream of people heading towards the pubs. The only unusual thing about this evening so far, was that it was exceptionally loud. Maybe that was the reason that only one person noticed the loud thud and flash of light behind one of the temples.

Nine year old Felix Adrianus peaked out from behind one of the marble columns. The young boy knew that he should not interfere in other people’s business, but he did not want to miss this. Before him was one of the most marvelous sights he had ever seen. Narrow streaks of smoke were rising from a big greenish cylinder, standing on a burnt part of the otherwise white floor.“How beautiful,” was all Felix, who was used to the pale Roman architecture, thought. It also smelled terribly like something decayed and rotten, but Felix did not mind.

Suddenly a tall figure rose up from the fog. It stepped out in the light of the setting sun while yawning. Felix was frozen behind the stone pillar, astonished by this lady, dressed in the most extraordinary clothes. In later days we would call these clothes a normal pair of jeans and a quite expensive hoodie. But these terms would not be developed until two millennia later. Therefore, Felix was at a loss for words, his mind spinning in circles. The only thing that the garments and the Romans shared were the big letters written across the hoodie.

“Gucci,” the boy whispered wide eyed, as the lady walked away. She had not shown any interest in him, and was now swiftly heading down towards the city. Felix remained still, trying to take in whatever he had just witnessed. Then he sprinted down the temple stairs, with a grin of a boy who thought he had seen a god.

Unfortunately, Gucci had already wandered far into the city before Felix could catch up. She was seated outside one of the less busy pubs, looking uninterestedly around while sipping on a cup of wine. The pub-owner was impolitely glaring at her and Felix couldn't stop himself from rolling his brown eyes. “If only he knew he was serving a goddess!”
Still breathless from the run Felix marched towards Gucci, thinking about falling to his knees and swearing her eternal loyalty. Only steps away, someone suddenly tumbled over him.

Saying things that no nine year old should know, Felix fell to the ground, staining his no-longer-white toga in the process. Tears of shame filled his eyes while he furiously looked up at whoever the clumsy moron was.
“Dear god, kiddo, sorry about that,” the young man who dragged him up on his feet said. Felix looked down, without noticing that the clothes of the clumsy person were quite similar to Gucci’s.
“And your white towel, such a pity. Here, let me repay you!” The young man tried to stuff a piece of paper right in the face of unlucky Felix, who desperately tried to flee. Whoever this man was, he must have spent many hours in the pub.
“AEX2, let the poor boy go!” Both Felix and the man looked up at the giggling Gucci.“If you really wish to repay him, you should not give him Chinese bills from the 1500s. You have turned forgetful!"
“Yeah, that is right.” Felix, now very confused, glared at the man who had sat down in front of the goddess. Then the boy abruptly turned around, looking for a hidden site within earshot where he could lick his wounds.

“Hey, you!” Gucci waved at the pub-owner who looked even more displeased. “Another drink, please!”
“Wine?” Felix could hear XAE2’s laughter. “I believe that it’s you that is forgetful if you assume I drink Roman wine”
“Oh, sorry mister “I-was-born-in-the-year-3000-and-therefore-i'm-allergic-to-tap-water” but if you want me to pay, that is what you’re drinking!” Gucci turned her chin up and shook her head.
“Bloody hell, no need to get upset,” said the young man.
“I am not upset!”
“Really?” XAE2 had stopped grinning and looked seriously at Gucci.“I believe you are!”
“Well, I do not care if you drink wine or not. But, you could at least have called me or sent a message over the last 200 years!”
“I could not have done that. For your interest, I was stuck in Mongolia in the 1550s!”
“Not a good excuse, you could have left anytime you wanted, or have you also forgotten how to drive?”
“I have not, and unlike you I do not have a desire to cause natural disasters! Is that the reason you chose Pompeii as a meeting spot?” XAE2 shook his head while making an over-explicit gesture towards Mount Vesuvius.
“Of course not, I don't wanna create chaos! I just like the place!” For the first time in the conversation Gucci looked a little bit hurt.
“You also liked Tokyo in 1923, and your fondness of Iceland has never been a benefit to the poor Icelanders. We should leave as quickly as possible. If we are lucky the power of the machine will not be enough for a disaster. ” XAE2 stood up while Gucci remained seated. But after an awkward moment she sighed and rose to her feet.
“You are driving then. Then you can't blame it on me if we create another Atlantis or Krakatau!”
“Fine! Let's go!”

Rapidly the two friends raced down the street, leaving only a piece of paper behind for the poor bar owner. Felix waited some minutes while he prepared himself to run after the gods, but abandoned that idea when a shiver pierced through the ground and the sound of thunder rose from the now active volcano. The boy started running towards the harbor, where his father was working, as the smell of decay and rot filled the air. A smell that Felix precisely recognized.

"Resenären"

Jag sitter på perrongen
Den solvarma betongen
Jag är en resenär
Och ska inte stanna här

Här kan vinden aldrig blåsa. Havet som omger mig är stilla och så blankt att den klarblå himlen speglas i vattnet. Gränsen mellan himmel och hav suddas ut i solen, och åt vilket håll jag än vänder blicken, sträcker det sig så långt jag kan se.
Jag dinglar med benen i det ljumma vattnet och tänker att det här påminner mig om en film jag såg en gång. Fast jag kan inte minnas vad den hette eller när jag såg den.
Här möter jag mig själv i ett undantagstillstånd. “Jag” är inte “jag” och ändå har jag aldrig känt mig så lugn. En namnlös melodi som ger liv till det jag inte kan uttrycka med ord, spelas i mitt huvud, och jag önskar jag kunde minnas hur den går.

Jag har ingen biljett
Har packat ganska lätt
Det finns ingen slutstation
Ingen chans till perfektion

Långt nere i det klara vattnet, syns en räls. Den ser skinande ny ut och glittrar gyllene mot den vita sanden. Elton John skrev en gång att han skulle lämna den gula vägen mot smaragdstaden. Jag misstänker att vi inte kommer få det valet. Det har alltid skrämt oss, men nu gör det mig inget.

Just i detta nu, bara för en stund
Blundar jag i solen och slutar tänka en sekund

Det bildas ringar på vattenytan. Då är tåget nära. Det klyver ljudlöst vattnet som en blanksvart svan med en stadig riktning framåt.
Jag hoppas du finns med ombord, och vill hålla mig i handen. Jag hoppas fönstrena går att öppna, och mycket, mycket mer. Jag vill så gärna klä allting i ord, men är för klumpig och för tanklös. Därför snubblar jag på fina ord som ett barn snubblar i för stora skor. I bästa fall så lär jag mig, annars får det vara.

Jag sitter på perrongen
Den solvarma betongen
Jag är en resenär
Men vill bara stanna här

"Du"

Det fanns en osynlig dragningskraft mot dig. När du såg mig djupt i ögonen utan att le eller göra något annat än att betrakta mig blev jag obekväm. Jag började alltid snurra på en ring runt mitt finger och rätta till kläderna. Men när du väl tittade bort saknade jag det. Jag ville att du skulle vara med mig. Vara nära mig. Jag kände igen dig, ett bildminne i bakhuvudet skavde och försökte få mig att minnas. Men det kunde jag inte. Vi hade varit tillsammans i flera månader och kom närmare varandra varje dag och ändå kunde jag inte minnas från vart du kommit ifrån. Hur hade du dykt upp i mitt liv? Hur blev det så här?

Det var konstigt. Varje gång jag kom in på ditt rum var det som att jag åkt tillbaka i tiden. En bunt med gamla serietidningar låg på den obäddade sängen, en tjockteve var påslagen med ett gammalt spel i dålig grafik och två gamla spelkonsoler var fastkopplade med sladd istället för att vara trådlösa. Du sa alltid att du gillade det gamla. Det var din stil och då skulle allt i rummet vara gammalt, till och med teven. Det jag inte förstod var varför. Varför gillade du det? När man kunde ha en ny teve och nya, bättre spel. Dock gillade jag att du inte hade sociala medier och ville att jag skulle ringa om det var något. Du hade till och med en gammal knapptelefon som jag alltid hade retat dig för. Du var mer besatt av retro än gillade det, hade jag sagt. Då blev du arg. Fast inte aggressivt arg, bara rynkade pannan, svalde sammanbitet och försvann ut ur rummet. Det kändes ändå som ett slag i magen.

Så en dag visade du mig. Ditt timglas var alltid vänt upp och ner så sanden silade genom den smala springan. Sanden var alltid i rörelse. Jag hade aldrig sett ena sidan tom. Nu höll du mig kvar, lät mig inte gå och sa åt mig att sätta mig på sängen och vänta med dig. När sanden tog slut märkte jag först ingen skillnad. Jag reste mig upp för att gå hem när du grep tag i min hand.
”Kolla i spegeln.” Jag suckade. Det var verkligen konstigt. Jag visste att du var speciell men under den senaste tiden hade du betett dig alltmer konstigt. Jag öppnade garderobsdörren där en spegel hängde på insidan och flämtade till. Snabbt stängde jag och satte handen för munnen. Jag kunde inte tro det. När det sjönk in såg jag på håret. Det var nu brunt i stället för rött. När jag såg på handen, som kände på håret, insåg jag att även den var förändrad. Naglarna var mindre.
”Vad… Vad…”, stammade jag och försökte få in luft i lungorna. Hjärtat bankade i galopp mot bröstet. Det bankande tills huvudet fick huvudvärk.
”Jag kan förklara.”, försökte du lugna ner mig. Men skräckslagen rusade jag ut ur ditt rum, nerför trappen i lägenhetshuset och ut på gatan. Jag skulle springa hem när jag insåg att hela staden såg annorlunda ut. Byggnaderna som varit gamla och nästan förfallna stod nu stadigt med nymålade väggar och hela fönster. Gatan ner hade buskar som inte funnits där tidigare.
”Godmorgon Alice!”, hojtade någon som gick uppför gatan mot mig. Jag reagerade först inte utan trodde det var riktat mot någon annan. Det var det inte.
”God…morgon.”, mumlade jag och sprang sen snabbt åt motsatt håll. Även om husen såg annorlunda ut var gatorna iallafall likadana. Jag började springa hem när du kom ifatt och stoppade mig.
”Du bor inte där.”, förklarade du när jag fortsatte gå och inte lyssnade på det du sa. Jag ville inte se dig. Jag ville tänka ifred. Varför hade någon kallat mig Alice? Varför var min kropp annorlunda? Varför var gatorna så vackra? Du grep tag i min axel och tvingade mig att vända mig mot dig. Jag röt i ditt ansikte; ”Vem är du?!”
”Det vet du! Ställ i stället frågan vem du är?” Jag backade ett steg, slet av din hand från axeln.
”Elise!” Du frustade till i ett skratt, skakade på huvudet och sa;
”Och Alice. Och Beatrice. Melinda, Sarah, Charlie…”
”Vad snackar du om!”, vrålade jag och var glad att gatan var tom.
”I den här livstiden är du Alice, inte Elise.”
”Din IDIOT!”
”Lugna dig!”, du blev aldrig mer upprörd eller arg än mig.
”Håll käften!”
”Nej, lyssna.”, befallde du och fortsatte prata även om jag började gå ifrån.
”Du är samma person. Du är du. Men i olika kroppar i olika livstider. Men oavsett om du är
Elise eller Alice är du du.” Jag stannade upp.
”Vad är det du säger? Att jag åkt till en annan kropp nu?”
”Nej, det är din kropp fast från en annan livstid.”
”Så vad menar du? Att jag rest i tiden?”, skrattade jag. Du pausade, stannade upp mitt i ett
steg. Jag tog det som ett ja även om jag inte trodde dig. Jag viftade argt med handen;
”Varför har du inte bytt kropp?”
”Jag är inte människa. Jag har ingen kropp.” Jag fattade ingenting. Du stod precis framför
mig. Men det skulle jag inte tänkt, för i nästa sekund upplöstes du. Jag gapade, såg mig
omkring. Förskräckt frös jag som till is och förmådde mig inte att röra benen. En viskning
ilade i mitt öra bakom mig, fick kroppen att rysa. Det var din röst. Men du var annorlunda nu;
”Jag är din guide, din trogna assistent i varje av ditt liv.” Jag vände mig om och där stod du
bakom mig. Ögonen stirrade djupt in i mig men denna gång insåg jag att jag inte längre var
obekväm med det. Uppkäftigt stirrade jag argt tillbaka. Men jag var rädd. Och du kände av
det. Ett finurligt leende gjorde att det kokade inom mig. Detta var inte rätt ögonblick att vara
rolig. Du hade alltid haft dålig tajming.
”Det är dags att gå tillbaka nu. Vi måste vända på sanden igen. Det är farligt när tiden stannar.
Jag ser till så att den alltid är i rörelse.”
Jag skrattade även om jag inte var ett dugg road. Det var mer ett irriterat frustande.
”Som du vill.” Helst ville jag fly bort ifrån dig. Dock ekade det i huvudet att du skulle hitta mig. Dyka upp utan att jag skulle kunna kontrollera var eller när. Jag gick med på att gå tillbaka till din lägenhet bara för att du lovade mig att jag skulle få komma tillbaka hem igen. Till min egen tid. Den här platsen skulle ge mig mardrömmar. Väl tillbaka vände du på timglaset precis i tid till att det sista sandkornet föll.
”Så. Visst är det spännande att leka med tiden?” Ännu en gång såg jag i spegeln i garderoben. Jag var mig själv igen. Jag var Elise. Mitt röda hår var tillbaka och kroppen kändes mer bekväm, varför kunde jag inte förklara. Lättad tog jag ett djupt andetag och började packa min ryggsäck med alla mina saker. Du betraktade mig med samma djupa blick som dragit dig till mig från början. Nu ville jag fly från den. Jag ville aldrig mer se dig.
”Jag vill inte träffa dig mer.”, sa jag bestämt och hävde upp ryggsäcken över axeln. Du log. ”Det kommer du nog tyvärr inte undan. Tiden står aldrig stilla.” Jag lämnade rummet.
Jag känner fortfarande din närvaro. Det är som att vinden blir en viskning i mitt öra och när jag vrider huvudet så fort det går tycker jag mig se ett par ögon som även dem försvinner. Kanske är jag paranoid. Men timglaset hemsöker mig. Gubben som sa godmorgon till Alice dyker upp i mina drömmar med gamla kläder och jag springer på gator jag inte känner igen. Jag träffar dig i olika situationer och varje gång känns som en första gång. Du får mig att skratta och jag öppnar upp mig för dig. Det är som att du känner mig mer än vad jag själv gör. Sedan inser jag att det jag drömmer inte är drömmar. Det är mina minnen.