”Det är högt i tak och en får tänka speciellt här”

Koreografen och dansaren Rani Nair är en av alla Lundabor som lämnat staden, upplevt världen och sedan kommit tillbaka. Nu jobbar hon bland annat med konstgruppen Ful och har genomfört en rad olika projekt på Stenkrossen i Lund. Härifrån ser hon en stor utvecklingspotential i scenkonstens Lund.

Rani NairTrots att dansen drog i Rani Nair redan som barn blev det ingen dansinriktning på gymnasiet. Istället läste hon naturvetenskap i hemstaden Lund.

– Längst ner på prioriteringslistan sökte jag faktiskt till ett dansgymnasium i Uppsala - och kom in. Men rektorn tipsade mig att om jag inte ville flytta så långt, kunde jag välja bort ett teoriämne på ett vanligt program till förmån för dans. Så jag valde bort franska, pluggade natur och dansade istället flera gånger i veckan, säger Rani Nair.

Efter studenten blev det desto mer dans. Både i form av utbildning och jobb, bland annat i London.

– Tiden som ung dansare var väldigt spännande. Klubbvärlden i London var magisk. Jag rörde mig mycket i innovativa kretsar och hittade fram till en klubb som hette Anokha, på Blue note i Hoxton Square, som spelade mycket asian underground and drumb and bass. Det var inte ovanligt att springa på artister som Björk och författare som Hanif Kureishi där. När jag drömmer tillbaka till den tiden känner jag verkligen att jag upplevt en häftig tid under de sju, åtta åren jag bodde i London, säger Rani Nair.

Under sin londontid hann Rani Nair också att påbörja sina första koreografiska dansprojekt.

– Det fanns en teater, The Place, som låg i samma byggnad som London contemporary dance school, som hade en plattform för ny dans och som gav oetablerade koreografer möjlighet att testa inför publik. Det var ett av Londons olika system och testprogram som fanns för att guida fram människor som jobbade inom olika konstformer.

Finns det någon motsvarighet till detta i Lund?

– Jag utgår mycket från Stenkrossen, vilken jag tycker har en av de bästa scenerna för samtida dans i Skåne. Även om huset är samlande i sig och absolut en plats en skulle kunna bygga vidare på, saknas idag en plattform att testa inför en publik som ser och kan ge feedback, säger Rani Nair.

Hur tänker du att Stenkrossen kan utvecklas?

– Stenkrossen har stora ytor som enkelt kan anpassas efter storleken på publiken, det blir liksom inte ödsligt bara för att det är ett fåtal personer som kommer. Men tyvärr är det fortfarande många som inte hittat Stenkrossen än. Det tror jag mycket beror på att det stöd som en teater behöver saknas här – det finns inte någon som tar emot publiken, som sköter biljettförsäljning och som ser till att det blir en trevlig stund och så vidare. Här finns så mycket potential men det är väldigt tungt när viktiga funktioner och resurser inte är på plats, säger Rani Nair.

Berätta mer om dig och vad du gjort efter utbildningen!

– Jag jobbar som dansare och koreograf med ett särskilt intresse för avkoloniserande praktiker och postkolonial estetik. Mina koreografier har visats på exempelvis Centre National de la Dance Paris, ImpulsTanz Vienna, Spielart Festival i Munchen, Ignite! Festival of contemporary dance i Delhi, Singapore International Festival of Arts, Göteborgs dans- och teaterfestival och Scenkonstbiennalen. Minnen och arkiv är återkommande teman i mitt arbete, först genom rekonstruktionen av arvet av Kurt Jooss sista dans, Dixit dominus. Senare som en “second order performance”, en föreställning om föreställningen, Future Memory. Jag har även deltagit i Archive box, kurerat av Ong Keng Sen i ett utbyte mellan japanska koreografer och dansare inom den indiska samtida dansscenen.  Senaste sommaren då det fortfarande gick att resa, framförde jag duon An evening with Astad i Munchen i ett sammanhang som undersökte ”post-migrant dance”.  Verket iscensatte Astad Deboo, en pionjär inom den indiska samtida dansen och fokuserar på hans experimentella solon från 1970 och -80-talet. När vi hade premiär på Stenkrossen var han 70 år, men dessvärre dog han nyligen.

Vad är kreativitet för dig?

– För mig är kreativitet att ställa frågor. Jag tycker inte att de alltid behöver ge svar, men ska kunna erbjuda möjliga lösningar. 

Hur märks din kreativitet i vardagen?

– Jag odlar i min lilla trädgård och går promenader. Så gör jag för att komma igång och få inspiration. Annars har det varit mycket att lösa problem: det har varit omställningar, omställningar, omställningar. Jag jobbar inom kultur och min partner jobbar inom flyg, så vår vardag har verkligen sett annorlunda ut det senaste året.

Hur har pandemin påverkat ditt jobb?

– Det är väldigt mycket som påverkats, avbokats och jag har flera gånger stått utan ersättning. Vi planerade till en början att genomföra festivalen ”Finding Sisterhood” på plats på Stenkrossen, men så tio dagar innan det var dags kom de extra hårda restriktionerna. Så på kort tid fick vi ställa om och köra det online istället. Även om det var jobbigt med själva tekniken, vände vi det till något positivt. Nu kunde vi ha en publik på 150 personer och skapa olika kreativa rum, även om det var online. Dessutom fick vi en internationell publik – jag vet att personer tittade från exempelvis Belgrad och London.

På vilket sätt kunde ni utveckla det kreativa digitalt?

– Vi kunde nå personer som inte kunde ta sig till Stenkrossen på grund av pandemin och för att det skulle varit för långt för att resa hela vägen. Vi skapade en plattform som fungerade som en foajé där vi först höll ett litet välkomsttal och där vi sedan delade ut digitala nycklar till publiken som ledde till olika rum där vi blandade livesända samtal, låtar, workshops och projekt.

Berätta mer om projektet kring ”Finding sisterhood”!

– Det är ett avkolonialiserande och queerfeministiskt projekt där vi försöker kartlägga och lyfta fram konstuttryck som vanligtvis inte är så synliga. Bland annat har vi bjudit in konstnärer som får svara på frågan ”hur skulle konstscenen se ut om du fick bestämma?”.  Det finns så många olika slags uttryck och former både på konstarter och på kroppar, som bidrar till ett bredare och mer varierat utbud. Sen kallar vi det för ”Finding sisterhood” för att vi tror på systerskapet, inte biologiskt då, utan på innebörden att lyfta varandra och fungera som positiva förebilder. För övrigt har Finding Sisterhood nyligen lanserat sin onlinescen, som finns att läsa mer om här.

Utgår du från Stenkrossen just nu?

– Nej, jag har faktiskt inte varit där på snart ett år nu. Om du kan jobba hemifrån så ska du ju det, så har jag uppfattat restriktionerna. Just nu fortsätter online-spacet som vi gör med Finding Sisterhood. Men innan gick jag dit dagligen, jag har kunnat ha Stenkrossen som ett kontor och använt scenen på ett jättebra sätt.

Har du någon kreativ plats eller person som du återkommer till för att få inspiration?

– Jag är lyckligt lottad att få jobba med Cecilia Höglund som också bor i Lund. Hon lever och andas konst och kreativitet. Vi träffades redan i London och jobbade tillsammans i min första dans. Idag anlitar jag henne för grafiskt material och att ta fotografier. Annars är det inte direkt någon plats i Lund jag återkommer till, men däremot älskar jag att hänga i Folketspark i Malmö.

Varför tror du att Lund utnämnts till Europas mest kreativa stad i sin storlek?

– Det tror jag mest är universitetets förtjänst. Kreativitet handlar ju om lösningar och frågeställningar, vilket de gör ganska bra på universitetet! Det i sin tur drar till sig studenter som kommer med det nya, som vågar prova och ta till sig nya saker. Personligen gillar jag det stora utbudet och den höga nivån på maten i Lund.

När upptäckte du din kreativa ådra?

– Jag visste nog att jag var kreativ och uppfinningsrik som ung. Jag förstod helt enkelt världen via min kropp. Sen länkar jag också kreativitet med experiment och vetenskap. Som barn följde jag med min pappa, som nu är professor emeritus i nutrition, till kemicenter. Genom att använda sin kreativitet uppfinner en också nya vägar och sätt att göra saker annorlunda.

Vad krävs för att en kommun eller stad ska uppmuntra till engagemang och kreativitet?

– Jag tycker att en ska göra precis tvärtom än kommuner som sparar på kultur. Stenkrossen är ett jättebra exempel där Lund uppmuntrat till engagemang och kreativitet och där det blivit en härlig DIY-känsla. Jag hoppas verkligen att Stenkrossen ska få finnas kvar och att det utvecklas med fler funktioner som kan stötta upp rent praktiskt. Folk vill jättemycket, men det finns tyvärr ingen riktig struktur för att ta hand om det.

Vad kan Lund göra för att bli mer kreativ som stad?

– Jag kan uppleva Lund som lite ängsligt. Det är kostsamt att göra nytt och så fort de börjar gräva hittas en tusen år gammal pinne att ta hänsyn till. Allt i Lund blir väldigt snyggt och fint, men då missas det här med att bara göra. Jag önskar att båda sidorna skulle kunna få plats i Lund.

Vad är det bästa med Lund enligt dig?

– Lund är en liten stad med nära till mycket. Miljötänket här har kommit långt, vilket jag tycker är jättebra. Det är högt i tak och en får tänka speciellt här. Sen så klart universitetet och alla studenter som sniffar upp nya saker.

Fakta om Rani Nair

Ålder: 47
Bor: Lund
Gör: Dansare och koreograf.
Läs mer här:www.raninair.se

Fotograf: Cecilia Höglund