Deras son flyttade hemifrån till ett boende
I ett ljust rum med högt i tak i centrala Lund står en säng tom. Bredvid sängen står ett gult Pippi Långstrump-hus. Pojken som bodde här tidigare är 19 år och har flyttat till ett av kommunens gruppboenden.
– De flesta är småbarnsföräldrar ett par år men vi har varit det i snart 20 år, säger pappa Kristian.
Jeanette och Kristian har på många sätt haft ett helt vanligt familjeliv. Strandbesök, söndagsmiddagar och kärlek. De små sakerna, som att köpa sushi tillsammans.
– Sushi är vår äldste sons favoritmat, berättar mamma Jeanette.
Det var när sonen var i treårsåldern som han fick diagnosen autism. Föräldrarna märkte att han inte började prata som andra barn. Samtidigt var han pigg och frisk. Tre år senare fick även lillebror samma diagnos.
– De är olika på det sättet att storebror är mer social och lillebror mer introvert. Men nu när storebror har flyttat saknar lillebror honom, han brukar ta upp min telefon och visa bilder på honom och undra när han ska komma hem, berättar Jeanette.
Båda killarna gick i vanlig kommunal förskola.
– Personalen där på förskolan var oerhört engagerade, det var ett fantastiskt ställe och vi hade ett bra samarbete med dem. De var till och med på habiliteringen för att lära sig hur de skulle bemöta våra söner, säger Kristian.
Därefter började de i anpassad skola, fick avlösare hemma, sen tillsyn och vistelse efter skolan och därefter korttidsboende en del helger och lov. På vardagar har de haft ett tydligt schema: Jeanette har tagit morgnar och Kristian kvällar. Båda har arbetat heltid, Kristian delvis i Göteborg och Jeanette i Helsingborg.
– Vi har inte haft något stöd från föräldrar eller släktingar men vi har fått fantastiskt mycket hjälp från kommunen. Det är jättefint på alla sätt. Var hittar ni alla de här otroliga medarbetarna som verkar genuint intresserade av våra barn?säger Kristian.
Familjen är tydliga med att det varit tufft, trots det stöd de fått:
– Våra killar är som mycket mindre barn på många sätt och man måste vara med hela tiden. Samtidigt är de stora och fysiskt starka. Det är mycket som vi inte har kunnat göra, till exempel umgås med vänner eller resa. Och vi hade gått under utan det stöd vi fått, säger Kristian.
– Jag kan känna en sorg över att livet inte blev som man hade tänkt. Jag älskar till exempel att åka skidor men det har jag inte kunnat göra med sönerna. Vi har fokuserat på att jobba och att ta hand om killarna, jobbet har varit viktigt för det är något man har gjort för sin egen skull, säger Jeanette.
Sista halvåret innan äldste sonen flyttade hemifrån bodde han successivt mer på korttidsboende. Till slut var han där halva tiden.
– Det var bra för han fick vänja sig. Han visste redan då att han klarade sig utan oss, innan han flyttade på riktigt. Det fungerar jättebra på boendet, hade han varit missnöjd på något sätt så hade det märkts, säger Jeanette.
De är överens om att personalen är avgörande för att det ska fungera.
– Ens uppgift som förälder är att barnen ska bli oberoende men det kan våra barn aldrig bli och det kan vara jobbigt. Det är en tröst att vår son verkar ty sig till andra människor. Vi har hela tiden känt oss trygga med att de ska flytta till boende och att det skulle bli bra, säger Kristian.
Stöd vid funktionsnedsättning
Uppdaterad: