Minnen från Stadshallen: hälsningen från 1968

5 november, 2020

De har inte setts på över 52 år – vilket är svårt att tro när vi ses över en bit av den fönsterkarm de reste i Stadshallen 1968. För det dröjer inte länge förrän minnena bubblar upp… Möt snickarna Leif och Svante i den första delen av vår torsdagsserie med minnen från Stadshallen!

- Så snyggt man skrev på den tiden, nu är det bara kråkor, skrattar Leif Åkerström när han återser träbiten han skrev på för 52 år sedan:

- Det här är mittspröjsen på ett av fönstren uppe på andra våningen.

- Det är rejält virke, inte sådan skit som de säljer nuförtiden, konstaterar Svante Carlqvist och känner på karmen.

Karmen från Stadshallen

Detektivarbete

De arbetade tillsammans som snickare på Stadshallen för ABV i drygt tre år, från vintern 1964-65 och framåt, men kort efter att Leif skrev ner hälsningen på karmen gick de skilda vägar. Svante fick jobb med Domushuset vid Mårtenstorget medan Leif fick nytt uppdrag ute på Sankt Lars och karmen, ja den satt där den satt tills den plockades ner i början av renoveringen och då var nära att hamna på tippen.

Efter visst detektivarbete visade det sig att båda snickarna bor kvar i Skåne – men att de faktiskt inte setts sedan 1968. Vilket är svårt att tro, för när vi ses hemma hos Leif dröjer det inte många sekunder förrän minnena från bygget börjar studsa fram och tillbaka över altanbordet.

- Kommer du ihåg Johan? Och Josefsson? Vad blev det av honom? Och han som alltid gömde alla andras verktyg? Ja, han fick ju igen för det när någon lade ett par surströmmingar i hans låda…

Tungt och slitigt arbete

Men att bygga Stadshallen var ingen dans på rosor. Historierna vittnar om att det var tungt och slitigt, varmt och kallt om vartannat och trångt att komma till för att spika. Händerna var fulla av sårsprickor efter all intorkad cement och någon skyddsutrustning var det knappt tal om, inte ens när de skulle såga upp skivor fulla med asbest.

- När det var fruset och blött på taket var det så kallt att man knappt kunde spika, minns Svante.

- Det var många som drack. Det var väl bara vi ungdomar som inte drack något, men det var en annan tid då, säger Leif.

- Konstigt att det inte hände ett enda dugg, påpekar Svante.

Nej, den enda arbetsplatsolycka de kan komma på var en skadad näsa - men det var förstås nära att gå illa flera gånger om. Som den gången Svante höll på att fastna i vajern till den stora byggkranen. Eller när de skulle hissa upp en av de tunga, massiva träplattorna i taket på konsertsalen, tre meter i kvadrat. Den hängde i en vajer, en halvmeter ovanför golvet, när arkitekten Klas Anshelm och hans kontrollant kom in för att kolla att vajern höll. Det gjorde den inte…

- Den föll ner i ett moln av damm på gubbarna i kostym, skrattar Svante.

Nylagda parketten fick rivas upp igen

En annan incident, som är lätt att skratta åt så här i efterhand, är den om det nylagda parkettgolvet i ”dirigentbostaden”, som ligger ovanför Pressbyrån med utsikt mot Botulfsplatsen.

- Den var jag med och byggde. De hade lagt parkettgolv där, men då ställde en murare eller målare en spann mitt på golvet över midsommarhelgen och där var ett litet hål i spannen… Det obehandlade träet sög upp allt vatten och svällde, det var bara att riva upp allt och kasta…

Karmen från Stadshallen

Av Klas Anshelm såg de inte så mycket, men då och då hände det att arkitekten kom förbi för att titta till arbetet och få ordning på vissa detaljer.

- Han hade mycket bry med några skinnbitar, som skulle lindas runt ett handtag. Ett annat problem var höjden på golvet vid hissen, som blev fel och fick gjutas om, berättar Leif.

- Där var också dörrkarmar i björk, som de tyckte var för mörka men så kom de på att om de skrapade bort lacken och penslade den med citronsaft och då blev det bra. Och för att få rätt nyans på parkettgolvet hade de ett skåp inne på platskontoret, som de eldade i för att röka in ekbitarna. När de fick fram rätt nyans skickade de det till fabriken…

En annan utmaning var putsen på väggarna utanför sessionssalen och konsertsalen, som är täckta med en puts baserad på sand.

- De köpte in sand från olika ställen i Skåne för att det skulle vara olika färg och struktur och sedan skulle det lackas. Jag tror de fick lacka om det tre gånger.

- Ja, han höll på jättelänge, Anshelm. I dag kommer ju allting färdigt och de har maskiner till allt, det skulle säkert gått på halva tiden att bygga den idag, gissar Svante.

Sten Broman sköt pistol i konsertsalen

En minnesvärd händelse var när musikprofilen Sten Broman dök upp i konsertsalen för att testa akustiken med en ollonpistol. En annan känd Lundabo som de mötte på slutet var Larry Andow, som anställdes som den förste vaktmästaren i Stadshallen – en lokal han sedan återkom till många gånger i rollen som ledamot och ordförande i kommunfullmäktige.

- Han hade en liten Renault, minns Svante.

- Och Anshelm kom körande i en Horch, konstaterar Leif.

Har ni varit mycket i Stadshallen sedan den stod klar?

- Jag har varit där och parkerat bilen, säger Svante.

- Jag har varit där. Ibland var det utställningar och evenemang. När barnen var små kunde de ha sagostund som man kunde lyssna på. Och så har jag varit där på personaldagar med jobbet.

Och så börjar de prata gamla minnen igen. Om alla som snusade och rökte. Och när de beställde knake på fredagarna, det var grejor det!

Nästa torsdag (12 november) möter du den blivande musikmakthavaren som spelade fiol vid Stadshallens invigning 1968.

Följ artikelserien och renoveringen av Stadshallen på: 
lund.se/stadshallen 
Stadshallen på Facebook

Karmen från Stadshallen