Lugn trots tungt ansvar för de mest sårbara

Att vara vård- och omsorgsförvaltningens medicinskt ansvariga sjuksköterska genom en svår pandemi, är ett tungt ansvar. Ändå ser Susanne Leijon i dag tillbaka på det dryga år som passerat med ett lugn. – Jag har kunnat stå för alla beslut vi har tagit. Ledning och samarbete har fungerat oerhört bra.

Susanne LeijonNamn: Susanne Leijon.
Ålder: 63 år.
Yrke: Medicinskt ansvarig sjuksköterska (ofta förkortat MAS) för vård- och omsorgsförvaltningen.
Antal år i yrket: 43 år som sjuksköterska och av dessa 22 år som MAS.
Största utmaningen den här tiden: Att nå följsamhet till rutinerna.
Det här har jag lärt mig: Hur det är att leva i ett informationssamhälle under en pandemi. Och att använda digital teknik som mötesform.

Sedan snart ett år tillbaka bär Susanne Leijon, medicinsk ansvarig sjuksköterska (MAS) på vård- och omsorgsförvaltningen, alltid en stor, cirkelformad knapp när hon är på jobbet. ”Tack! Tillsammans håller vi 2 meters avstånd”, står det på den med tydliga, lila bokstäver. Knappen tog Lunds kommun fram förra sommaren. Med den på kavajslaget slipper man tänka på att själv vara den som hela tiden måste tjata. Fortfarande är det nämligen lika viktigt att hålla ut och hålla i, betonar Susanne.

– Människan är en social varelse. Vi vill ju inget hellre än att träffas och umgås nu, obegränsat. Pandemin har pågått så länge. Men vi får inte glömma vilket farligt virus detta är för många drabbade och att det fortfarande är många som inte är vaccinerade. Dessutom kan även den som är vaccinerad bära smitta vidare, säger hon.

Susanne LeijonI över ett år har covid-19-viruset totalt dominerat hennes jobb. Hon har lång erfarenhet såväl som ”vanlig” sjuksköterska som med att axla ansvaret som medicinskt ansvarig sådan på förvaltningsnivå. Här i Lund har hon arbetat som vård- och omsorgsförvaltningens MAS sedan år 2010. Men trots sin långa yrkeserfarenhet har Susanne aldrig förr ens varit i närheten av något liknande.

– Även om smittskydd ständigt är ett fokusområde i mitt arbete så är det här något helt utanför allt annat jag tidigare gått igenom i mitt yrkesliv. Jag var ju inte precis med under spanska sjukan, säger hon och ler mitt i allt.

En gång för många år sedan, kommer Susanne dock på, när hon hade MAS-rollen inom en förvaltning i en annan kommun, var hon med om ett utbrott av multiresistenta bakterier bland såväl brukare som personal på ett särskilt boende.

– Det var oerhört tufft, minns jag. Jag tänkte då att ”måtte jag aldrig mer behöva uppleva något sådant här”. Med covid-19-pandemin som erfarenhet kan jag konstatera att det fick jag, men flera hundra gånger värre.

Susanne LeijonVård- och omsorgsförvaltningens lokaler på Bangatan en kort bit från tågstationen är näst intill tomma. Fas 2 av vaccinationsprogrammet är just genomfört och Susanne Leijon kan i viss mån andas ut. Nu har såväl alla brukare som all personal inom de 17 särskilda boenden och 17 hemvårdsenheter och LSS-boenden som hon ansvarar för erbjudits skyddet.

– Det innebär att vi nu har öppet för anhöriga att komma på besök på våra boenden igen, vilket är oerhört viktigt för våra brukares välmående. Vi har också i viss mån kunnat återgå till att erbjuda olika typer av sociala aktiviteter inom verksamheten. Det finns också ett stort sug efter Träffpunkterna, men än finns inget bestämt kring när de ska öppnas igen.

Man är nämligen fortfarande mycket försiktig, poängterar hon. Personal bär fortfarande skyddsutrustning, avstånd hålls.

– Vi avråder anhöriga mycket starkt från besök vid minsta symtom. Och även efter sommaren, när alla vuxna erbjudits vaccin, kommer ju inte barn att ha skyddet. Det behöver vi tänka på.

Vi backar bandet till strax före utbrottet 2020. I början av mars samlades förvaltningens ledningsgrupp till specialmöte, eftersom man insåg att ett utbrott av covid-19 var nära förestående i Sverige.

– De människor som våra verksamheter är till för är de mest utsatta i den här pandemin. Vi var tvungna att snabbt landa i hur vi bäst skulle kunna skydda dem.

Susanne var i det läget mycket lättad över att förvaltningen redan tidigare har haft tydliga regler och rutiner kring smittskydd. Man har jobbat mycket och medvetet med dessa frågor under flera år tillbaka. Det var till stor hjälp när pandemin bröt ut.

– Alla medarbetare har redan det grundläggande beteendet i ryggmärgen. Nu handlade det därför om att anpassa och utveckla rutinerna.

Susanne LeijonI det arbetet har Susanne varit en av spindlarna i nätet. Hon är dock väldigt noga med att inte ta åt sig någon särskild ära, utan vill lyfta det goda samarbetet som en förutsättning.

– Det här hade aldrig kunnat fungera som en enmansshow, utan bygger på hur alla på olika nivåer inom organisationen, från ledning och ända ut på golvet, har tagit ansvar, lyssnat och samarbetat.

Så här i efterhand känner hon sig stolt.

– Jag har kunnat stå för alla de vägval vi har tagit, genom hela pandemin, konstaterar hon.

Verksamhetscheferna blev tidigt nyckelpersoner och kopplades in; förvaltningsledningen insåg ju att de var i verksamheterna som det hela skulle bli verklighet i. Det var viktigt att alla fick samma information och gjorde på samma sätt. ”Chefsnytt”, som är ett informationsblad som vanligtvis går ut någon gång i månaden, plingade i början under pandemin till varje dag i chefernas inkorgar. Det skickades nu även till de verksamhetsansvariga hos olika entreprenörer som verkar inom kommunens vård och omsorg. Alla skulle vara uppdaterade med det senaste, hela tiden.

– Vi har haft ett gott samarbete med entreprenörerna. De har tagit detta på stort allvar och velat göra rätt. Det har varit viktigt – rutinerna ska vara lika och trygga oavsett huvudman.

Men, säger Susanne, informationsarbetet handlade också mycket om att sålla och välja. Hennes egen inkorg överöstes med nyheter och olika förfrågningar varje dag, och hon kunde inte skicka allt vidare. Det riskerade att leda till en informationströtthet.

– Då slutar människor att lyssna. Man kan inte säga en sak en dag, för att sedan säga något helt annat nästa. Vi i ledningen har haft stor hjälp av kommunikatörerna i prioriteringen av vad som ska ut och när.

Det samarbete som förvaltningen har med Region Skåne förstärktes också i ett tidigt skede under pandemin. Från enheten Vårdhygien kom tydliga rekommendationer, som Susanne och hennes kollegor kunde ta stor hjälp av.

– De gjorde grundjobbet som vi sedan kunde anpassa till våra verksamheter.

Ganska snabbt byggde man också upp en grupp runt Susanne Leijon. Lika lite som de fyra sjuksköterskorna på Vårdhygien kunde svara på allt, hann hon med alla mejl och telefonsamtal.

– Jag har genom hela pandemin haft, och har fortfarande, regelbundna möten med Vårdhygien och smittskyddsläkare. Sedan tar jag detta vidare.

Runt Susanne utsågs ett team med sju sjuksköterskor från olika enheter. De fick rollen som förvaltningsövergripande covidspecialister.

– Jag såg till att de alltid fick det allra senaste genom regelbundna avstämningar.

Dessutom gick någon av covidspecialisterna alltid att nå via mobiltelefon för all personal inom förvaltningen. Susanne vet att många verksamheter tog hjälp av dem.

– Det kan ju uppstå frågor hela tiden och då behöver man snabbt ha någon att vända sig till. Det minskade också min egen arbetsbörda.

Tidigt utökades även samarbetet mellan förvaltningen och samtliga 14 vårdcentraler i kommunen. Man började ha digitalt möte varje vecka för att uppdatera sig om det lokala läget och ha samma riktlinjer och rutiner.

Vikarier knöts snabbt efter utbrottet till en enhet vardera och slutade flyttas runt, som tidigare. Alla, också helt nya, fick utbildning i smittskydd och extra rutiner.

– Vi lyckades ju faktiskt länge hålla smittan under kontroll och hade inte något större utbrott under våren i våra verksamheter, säger Susanne.

Susanne LeijonAtt förvaltningen redan i maj 2020 öppnade upp en kohortavdelning på korttidsboendet nere i Sankt Lars-parken hjälpte också till att begränsa smittspridningen. Där började man erbjuda coviddrabbade brukare som var tillräckligt friska för att skrivas ut från sjukhus, men fortfarande bar smittan, plats. Även personer med hemtjänst som har drabbats av covid-19 kan få tillfällig plats där.

– På så vis har vi kunnat se till att vår hemvårdspersonal inte besöker dem under den smittsamma fasen. Även om medarbetarna genom hela pandemin har burit skyddsutrustning, så finns ju ändå alltid en minimal risk att sprida smitta vidare från en brukare till en annan.

Dessutom behöver den brukare som drabbas av viruset ofta extra mycket vård under sjukdomsperioden, tillägger Susanne. Samtliga tillfrågade har därför hittills lättat tackat ja till att tillfälligt flytta inpå kohortavdelningen. Man har upplevt det som tryggt.

– Jag tar av mig hatten inför de medarbetare som erbjöd sig att arbeta där. Det bildades ett helt nytt team med personal från olika delar av förvaltningen efter en frivillig förfrågan. De fick extra utbildning och hanterade det hela oerhört professionellt, säger hon.

Men även under en pandemi pågår övriga livet, poängterar Susanne. Med allt vad det innebär. Förvaltningen kan se att antalet ansökningar till särskilt boende har minskat under året 2020–2021. En hel del brukare inom hemvården eller växelvård har dessutom valt att pausa den.

– Vad det innebär på sikt vet vi inte än. Pandemin pågår fortfarande. Men klart är att många anhöriga har burit ett oerhört tungt ansvar.

Under hösten tillkom riktlinjer om smittspårning. Det ställde stora krav på såväl förvaltningen som regionen.

– I många fall kunde det ju innebära att vi behövde provta kanske 20 medarbetare och 10 brukare, som alla hade befunnit sig runt någon som visat sig vara positiv. De första månaderna fanns heller inte snabbtest, så det tog något dygn att få resultaten.

Dagarna före julhelgen 2020 kom nästa intensiva arbetsbörda, om än positiv denna gång: förvaltningen fick frågan om man ville börja vaccinera.

– Det var en oerhört stor organisation att få ihop det. Sjuksköterskor vaccinerade på boenden och vår personal på vårdcentraler. För allt detta behövde vi göra upp scheman och bemanning.

Alla var dock så motiverade att man lyckades få ihop grundorganisationen redan strax före nyår.

– Vi var redo och kunde börja vaccinera första veckan i januari.

Susanne spår att förvaltning och samhälle kommer att behöva hålla i restriktioner och rutiner åtminstone även under hösten 2021. Sedan kanske vi successivt kan börja leva ”som vanligt” igen, hoppas hon.

– Men jag tror att det här sätter spår. Eftersom vi har så många vaccin mot farliga sjukdomar i dagens Sverige, glömmer många bort att det faktiskt kan uppstå nya virus eller spridas infektioner som antibiotika inte rår på. Den här pandemin har påmint oss om hur sköra vi är.