På HVB-hemmet förberedde Ida och hennes kollegor för isolering

För många av de ensamkommande som bor på HVB-hem och studerar på gymnasiet har våren med stängda skolor varit särskilt tuff. Men medarbetare som Ida Martinsson har hela tiden funnits vid deras sida och dessutom, parallellt, sett till att förbereda för ett eventuellt virus-utbrott.

Ida Martinsson

Namn: Ida Martinsson
Ålder: 37 år
Yrke: Socialpedagog
Antal år i yrket: 10 år

Överallt, på väggar och dörrar på HVB-hemmet, sitter lappar uppsatta med information om hur man undviker att bli smittad av covid-19. De finns på svenska, engelska, arabiska, persiska, tigrinska samt dari och inbegriper därmed alla de modersmål som de omkring 19 ungdomar som för tillfället bor här talar.

– Jag blev nitisk med att få upp detta omgående, så att alla skulle påminnas hela tiden. Folkhälsomyndigheten har haft jättebra material på många olika språk, säger Ida Martinsson.
Hon är socialpedagog här på ett av Lunds kommuns HVB-hem. När covid-19-spridningen var ett faktum i Sverige, började Ida och de elva kollegorna som är knutna till arbetsplatsen omgående att förbereda sig på vad de skulle göra om smittan kom in hos dem.

– Vi införde besöksförbud direkt och blev naturligtvis mycket noggranna med hygienrutiner. Men vi kan inte förbjuda ungdomarna att träffa kompisar ute eller att delta i aktiviteter. Det är en viktig del av deras liv, som ger dem styrka i en för många mycket svår situation.

Separat plats om någon skulle bli sjuk

De valde att tömma en hel våning. Från att ha varit helt fullbelagt från 2015 och något år framåt, har antalet boende successivt minskat i takt med en åtstramad asyl- och flyktingpolitik.

– Nu blev det en tillgång att vi har flera tomma rum. På så vis visste vi att vi hade en separat våning som gick att isolera från resten, om någon skulle insjukna i covid-19, säger Ida.

De märkte också snart av en ökad oro bland de boende. De allra flesta är ensamkommande och har all släkt i ett annat land, långt borta.

– De tar ju del av andra nyheter och många länder har haft långt mycket mer omfattande restriktioner än Sverige. Så vi har fått svara på mycket frågor under den här tiden. Men jag har inte upplevt någon större oro bland personalen, vår verksamhet är lagstadgad och går varken att stänga ner eller bedriva genom distansarbete. Så vi har i princip fortsatt som vanligt.

Det finns dock ungdomar som tillhör riskgrupp på det HBV-hem där Ida arbetar. I vissa fall har de fått byta rum för att kunna hålla sig mer isolerade. Personalen har också vidtagit extra försiktighetsåtgärder runt just dessa individer, som att organisera sig så att enbart några få behövt sköta kontakten med dem i riskgrupp för att på så vis minimera smittorisken.

– På så sätt har vi kunnat ge dem största möjliga trygghet. De boende här har reagerat olika, precis som alla människor. Vi har en hel del som talar persiska och att utbrottet så pass tidigt var stort i Iran gjorde att många snabbt var insatta.

Ida Martinsson

Stora förändringar för gymnasieelever

När gymnasieskolorna stängde i mitten av mars befarade Ida det värsta. Hur skulle det gå nu, med alla hemma dygnet runt?

– Många av ungdomarna här behöver verkligen sina rutiner och att komma ut bland folk. De lever i ständig skräck över vad som sker i ursprungslandet och vet heller inte om de kommer att få stanna i Sverige. De oros-tankarna tar lätt över så fort man är ensam.

Dessutom är det inte alltid lätt att läsa genom fjärr-undervisning för den som håller på att lära sig ett nytt språk.

– Jag måste säga att jag är oerhört imponerad. Många av våra boende har klarat studierna fantastiskt bra. En del har dessutom sagt att det varit lättare att koncentrera sig hemma, medan andra tycker att det har varit svårare. Men alla har kämpat, hela tiden, säger Ida.

Hon och hennes kollegor har dessutom hela tiden funnits där. Ida konstaterar att matkontot snabbt krävde större inköp, eftersom även lunchen nu skulle ätas på HBV-hemmet.

– Vi fick en extrabudget för det, så det löste sig. Vi har också fortsatt att laga mat tillsammans med ungdomarna, men naturligtvis varit än mer noggranna med hygienen än annars.

Svårt att tänka på covid-19 när man ska trösta

HVB-hemmet är bemannat dygnet runt och medarbetarnas uppgift är att vara allt det som en förälder vanligtvis är. Skillnaden är att i en familj är man kanske fyra eller fem personer medan det på HVB-hemmet rör sig ett 40-tal, med alla anställda och boende inräknade.

– Vi har ständig koll. Knackar på, checkar av, lägger mycket tid på att finnas till och samtala. Visst har vi haft ytterligare hygienrutiner. Men när någon har panikångest måste man beröra och vara en medmänniska. Det går liksom inte att stå vid sidan av och bara titta på. Då tänker man bort alla risker ska för att eventuellt smittas och covid-19 får komma i andra hand, säger Ida.

Ida Martinsson

Andra arbetsuppgifter gav nya erfarenheter

Hon var under en period av våren 2020 dessutom utlånad till boendeenheten inom socialtjänsten och har under sommaren vikarierat inom Bostad först, som vänder sig till hemlösa med missbruksproblematik. Ida hann under sina veckor på boendeenheten uppleva en hårt drabbad verksamhet eftersom många av klienterna är äldre eller i riskgrupp. Med anledning av det har man hela tiden varit tvungen att väga olika riskfaktorer mot varandra, säger Ida.

– När det gäller det vräkningsförebyggande arbetet så har det hela tiden varit en avvägning. Träffar vi en klient så riskerar hen att smittas. Men om vi avbokar mötena så kan hen bli hemlös, vilket i förlängningen skulle leda till ännu större risk att smittas. Man har hela tiden ställts inför olika överväganden.

Intervjuerna med Lunds kommuns medarbetare genomfördes under juni 2020. Artiklarna är inte avsedda att läsas som en utvärdering av hur arbetet påverkats av pandemin utan skildrar enskilda medarbetares upplevelser av pandemins första månader.

Fler berättelser från våra medarbetare